I en stor del av Utahs Fishlake National Forest finns en av världens största organismer: en skog med cirka 47 000 genetiskt identiska kväkande aspar, som alla kommer från ett enda rotsystem. Pando, som organismen kallas (dess namn är latin och betyder ”jag sprider”), har vuxit i minst 80 000 år. Men enligt Yasmin Tayag på Inverse har lundens hälsa försämrats dramatiskt under de senaste decennierna. Pando är döende, enligt en ny studie.
Med en vikt på 13 miljoner pund är Pando världens största organism sett till massa (Oregons ”humungous fungus” spänner över en större sträcka). Kvistiga aspar kan föröka sig genom att sprida frön, men oftare skickar de upp groddar från sina rötter och bildar en massa träd som kallas ”klon”.
Den nya studien, som publiceras i PLOS One, visar att Pando inte föryngrar sig på det sätt som den borde. Forskarna bedömde 65 tomter som hade utsatts för olika grader av mänskliga insatser för att skydda lunden: vissa tomter hade omgärdats av ett staket, vissa hade varit inhägnade och reglerats genom ingrepp som borttagning av buskar och selektiv trädfällning, och vissa var orörda. Teamet följde antalet levande och döda träd samt antalet nya stammar. Forskarna undersökte också djurens avföring för att fastställa hur arter som betar i Fishlake National Forest kan påverka Pandos hälsa.
De var ganska dystra. I de flesta områden i dungen finns det inga ”unga eller medelålders träd alls”, säger huvudförfattaren Paul Rogers, ekolog vid Utah State University, till Yasemin Saplakoglu på Live Science. Pando, tillägger han, består nästan uteslutande av ”mycket äldre pensionärer.”
Mulehjortar och boskap verkar vara den främsta orsaken till Pandos nedgång. Djuren hugger av topparna på plantorna i alarmerande takt, vilket gör att lunden har få möjligheter att förnya sig.
Men egentligen är det inte djuren som bär skulden. Enligt en betestilldelning från U.S. Forest Service får boskapsuppfödare låta sin boskap beta vid Pando i ungefär två veckor varje år, enligt studien. Ett annat stort problem är bristen på rovdjur i området. I början av 1900-talet jagade människor aggressivt djur som vargar, bergslejon och grizzlybjörnar, som hjälper till att hålla mulehjortarna i schack. Och mycket av det stängsel som uppfördes för att skydda Pando fungerar inte; det verkar som om mulathjortar kan hoppa över stängslen.
”Människor står i centrum för misslyckandet”, säger Rogers till Yessenia Funes på Earther.
Som en del av den nya studien analyserade teamet också flygfoton av Pando som tagits under de senaste 72 åren. Bilderna visar tydligt hur illa det ser ut i lunden. I slutet av 1930-talet rörde trädens kronor vid varandra. Men under de senaste 30-40 åren har det börjat uppstå luckor i skogen, vilket tyder på att nya träd inte växer upp för att ersätta de träd som har dött. Och det är inga goda nyheter för de djur och växter som är beroende av träden för att överleva, säger Rogers i ett uttalande.
Tyvärr är inte allt förlorat. Det finns sätt som människor kan ingripa på för att ge Pando den tid den behöver för att komma tillbaka på rätt spår, bland annat genom att utrota glupska rådjur och sätta upp bättre stängsel för att hålla djuren borta från plantor. Som Rogers säger: ”Det skulle vara synd att bevittna en betydande minskning av denna ikoniska skog när det är möjligt att vända denna nedgång om vi visar viljan att göra det.”