Förändringar i slutet av vuxenlivet
Den kardiorespiratoriska funktionen minskar med åldern och påverkas av livsstilen, med större försämringar bland mer stillasittande vuxna.
O2max minskar med cirka 10 % per decennium bland stillasittande individer och är cirka 36-62 % lägre hos äldre vuxna jämfört med yngre vuxna.35 En longitudinell studie av Astrand et al36 visade på nedgångar i
O2max så höga som 20 % under en 11-årsperiod hos individer mellan 20 och 33 år. En genomsnittlig 25-åring har ett
O2max på 47,7 ml/kg/min jämfört med ett
O2max på 25,5 ml/kg/min hos en genomsnittlig 75-årig vuxen. Åldersrelaterade nedgångar i
O2max påverkas av aktivitetsnivån, och att ägna sig åt motion och kraftig fysisk aktivitet buffrar åldersassocierade förluster.37-39
Det är dessutom så att äldre vuxna har en sämre tolerans för stora A-V O2-skillnader. Minskad tolerans är förknippad med ökningar av fettmassa eller minskningar av fettfri massa. Dessa minskningar resulterar i en mindre O2-bärande kapacitet och minskningar av den maximala arbetshastighetskapaciteten med upp till 20 %.
Åldersrelaterade minskningar av SV påverkar CO negativt. Minskningar i CO varierar från 3,4 till 7 L/min per år med början under livets andra decennium. CO hos en vuxen i vila är 75 slag/min gånger 75 ml eller 6,5 L/min. Vid maximal träning är CO 190 slag/min gånger 100 ml, eller 19 L/min.
Ökningar av blodtrycket är också uppenbara med åldern.35,38 Hos en genomsnittlig vuxen är SBP i vila cirka 120 mmHg och 190 till 240 mmHg vid maximal träning. SBP kan öka med 50 mmHg hos äldre vuxna. På samma sätt kan ökningar av DBP från 80 mmHg till 90 mmHg uppstå under åldrandeprocessen, även om DBP-svaren på träning inte verkar förändras. SBP och DBP ökar under träning i äldre vuxen ålder.35 Dessa minskningar av SV, CO och BP leder till minskad TPR, särskilt bland stillasittande äldre vuxna.38
HR-svaret på träning minskar som en följd av åldrandet. RHR förblir stabil under hela vuxenlivet och i slutet av livet trots betydande minskningar av MHR.36,40 Som framgår av prediktionsmodeller är MHR en åldersberoende funktion (MHR = 220 – ålder). Minskningar på upp till 14 % är uppenbara. Prediktionsmodeller visar att den genomsnittliga MHR vid 20-29 års ålder är cirka 190 slag/min jämfört med en vuxen 60-69 år gammal som uppvisar en genomsnittlig MHR på 164 slag/min. HR-svaret är förhöjt under anfall av submaximala träningsintensiteter, vilket påverkar den maximala träningskapaciteten negativt.35,36 Den maximala HR under träning minskar med cirka 25 % hos äldre vuxna, vilket sänker träningskapaciteten och toleransen.
Respirationsfrekvensen ökar något i vila hos äldre vuxna från 12 till 15 andetag/min som en funktion av förändringar i vitalkapacitet. Vitalkapaciteten hos en genomsnittlig 20-30-årig vuxen man är cirka 4 800 ml. Progressiva minskningar på upp till 25 % är uppenbara och beror på åldrandeprocesser.
Och även om förändringar i den kardiorespiratoriska funktionen kan vara oundvikliga kan motion och en mer aktiv livsstil minimera eller till och med förhindra åldersassocierade försämringar. Minskningar i HR-variabilitet är mindre bland äldre vuxna som deltar i ansträngande träning (18 %) jämfört med vuxna som deltar i måttligt ansträngande träning (38 %) och stillasittande äldre vuxna (64 %).37,38,40 Mästaridrottare, tävlingsidrottare som är äldre än 40 år, har ett
O2max som liknar yngre individer.38
Komorbiditet och kroniska hälsoproblem är viktiga att ta hänsyn till när man bedömer den kardiorespiratoriska funktionen, eftersom sjukdomstillstånd i hög grad förändrar en individs förmåga att delta i fysisk aktivitet. Det kan vara nödvändigt att ändra föreskrifterna för aerob träning för att ta hänsyn till grundläggande aerob kondition eller sjukdomstillstånd, men alla äldre vuxna bör uppmuntras att delta i någon form av fysisk aktivitet. Äldre vuxna uppnår kardiorespiratoriska fördelar till följd av aerob uthållighetsträning i likhet med yngre kohorter.41,42 Dessa fördelar omfattar ökad blodvolym, perifer kärltonus, enddiastolisk fyllning, ökad SV i vila och vid submaximal träning, minskad RHR och HR under submaximal träning och ökad ventrikelmuskelstorlek.37,43 Äldre vuxna som deltar i ett långvarigt, måttligt intensivt träningsprogram (>75 % av topp-HR) uppvisar en signifikant förbättring av
O2max, liksom signifikanta förbättringar av topp-HR vid träning som förbättrar topp-VO2 och CO under submaximal träning.44-46 Äldre vuxna efter 9 månaders uthållighetsträning uppvisar också sänkt HR under submaximal träning vid liknande träning, vilket tyder på en signifikant förbättring av den aeroba konditionen.44,46
Forskning som visar den optimala dosen (frekvens, intensitet, varaktighet) är oklar. Noterbara förändringar är uppenbara inom 3 månader, och mer betydande förändringar sker på lång sikt under en period på 6 till 12 månader.38 Den optimala intensiteten för aerob träning bör ligga mellan 60 % och 80 % av
O2max, där träning med högre intensitet framkallar förändringar.38 Ingen synlig förändring av
O2max och RHR är märkbar efter 3 månaders promenader vid 65 % till 80 % av MHR; äldre vuxna uppvisar dock minskad HR under submaximal arbetsintensitet, samt förbättrad träningstolerans.40 Långsiktiga förändringar efter 6 månaders aerob träning inkluderar minskad RHR och ökad
O2max, topparbetsfrekvens och HR-variabilitet både i vila och under submaximala träningsintensiteter37 med fortsatt förbättring av
O2max som ett resultat av långvarig aerob träning under en 12-månadersperiod38
.