En berättelse om självkärlek
Jag är övertygad om att vi alla någon gång i livet har upplevt ensamhet i någon mån. Det gjorde åtminstone jag för några år sedan. Jag trodde att andra inte kunde förstå mig och trots att jag hela tiden var omgiven av familjemedlemmar och vänner kände jag mig ensam, det kändes som om ingen brydde sig om mig eller ens älskade mig. Låter det bekant?
För att klargöra saker och ting: att vara ensam är inte samma sak som att vara ensam. Per definition är ensamhet en sorg som orsakas av att man inte har några vänner eller sällskap. Men sanningen är att människor upplever ensamhet även när de har vänner eller sällskap. Du upplever också ensamhet i ditt förhållande eller i din vänskap. Under tiden innebär ensamhet att man är ensam, och tro mig, det finns inget mer tillfredsställande än det, men vi kommer att komma till det senare.
Nuförtiden bor jag ensam, och aldrig har jag upplevt ensamhet. Varför? Låt mig visa dig. Jag insåg att jag kände mig ensam när jag hade förväntningar på andra människor, och när dessa förväntningar inte uppfylldes, boom, kom ensamheten in i mitt liv. Jag kände mig ensam för att jag befann mig i fel miljö och mina vänner kunde inte riktigt förstå mina tankar och drömmar och när de inte stöttade mig, boom, knackade ensamheten på min dörr igen. Men huvudorsaken till att jag kände mig ensam var att jag inte älskade mig själv tillräckligt, så enkelt är det. Jag väntade på att andra skulle ge mig den kärlek jag måste ge mig själv, jag väntade på att andra skulle uppskatta mig när jag inte uppskattade mig själv, jag väntade på att andra skulle stödja mig när jag inte stödde mig själv. Och när de inte var i närheten kände jag mig ensam.
Den dag jag förstod detta förändrades mitt liv. Jag väntade inte längre på att andra skulle älska mig, uppskatta mig eller stödja mig, även om jag respekterade dem som gjorde det. Jag lärde mig att vara min egen stödperson och att älska mig själv så mycket att ingen kunde erbjuda mig större kärlek. Och jag talar inte om självisk eller narcissistisk kärlek, det är giftigt. Jag talar om den självkärlek som vi alla förtjänar men som vi glömmer att ge oss själva, eller som vi inte vet hur vi ska ge oss själva.
I dag känner sig människor ensamma mer än någonsin och lider av depression som senare ger dem självmordstankar. Numera använder människor ”gillar” och ”kommentarer” som ett sätt att mäta hur mycket andra bryr sig om dem. Numera använder människor mer än ett konto i sociala medier så att de kan vara upptagna med sina vänner (eller främlingar) hela tiden, vilket får dem att känna sig uppskattade på ett sätt. Numera använder människor sina smarttelefoner överallt så att de inte känner sig ensamma, för om man inte kan skicka ett sms till sina vänner kan man fortfarande prata med Siri, eller hur? De sms:ar utan anledning, de skrattar utan anledning, de inleder relationer bara för att känna sig mindre ensamma eller bara för att de gillar tanken på att andra älskar dem och de försöker dölja sin ensamhet bakom några emojis ☺.
Men låt oss vara ärliga, detta är inte den verkliga lösningen. Vi måste lära oss att vara ensamma och inte känna oss ensamma. Hur gör man det? Man lär sig först och främst att älska sig själv. Ni måste utforska livet, utforska er själva, växa genom utmaningar, lära er av misstag, komma ut ur er bekvämlighetszon, känna er sanna potential och känna er bekväma i ert eget skinn. I det ögonblick du älskar dig själv blir du immun mot ensamhet. Du kommer att leva, om du har tur, i 90 år. Hur tänker du göra det om du inte njuter av varje sekund i ditt eget sällskap?
Som jag nämnde tidigare är det en annan sak att vara ensam. I det ögonblick du lär dig att leva ensam utan att känna dig ensam kommer du att se hur vackert och fantastiskt livet kan vara. Du kommer att börja älska ditt liv, ditt sätt att hantera saker och ting, maten du lagar till dig själv, låtarna du sjunger i duschen, hur du dansar när du städar huset, hur du hanterar ditt ansvar och de relationer du skapar med människorna omkring dig. I det ögonblick du lär dig att älska dig själv kommer kvaliteten på dina relationer att bli mycket bättre. Du kommer att stanna med människor av rätt skäl och du kommer att veta vad du kan tolerera och vad du inte kan tolerera. Det kommer att finnas dagar då du kommer att vara sjuk och ensam hemma och du kommer att ta hand om dig själv. Vad jag vill säga är att du inte kommer att känna dig ensam, du kommer inte att känna den sorg som du tror att du kommer att känna bara för att du lever ensam. Du kommer att känna dig uppfylld, oberoende och fri. Jag anser att alla borde lära sig att leva på egen hand innan de bor tillsammans med någon annan. Lär dig allt du kan om dig själv, skaffa vänner som har liknande mål och tankesätt (underskatta aldrig vänskapens betydelse i ditt liv), prova nya hobbies, ta dig tid att bara andas och reflektera och viktigast av allt njuta av livet.
Du förstår, att vara ensam är en annan sak än att vara ensam. Blanda aldrig ihop dem. Var herre över ditt liv och lär dig att älska dig själv dagligen. Det finns inget sexigare än det.